Meny
Bibliotek
Fåglar - Duvor - ctl00_cph1_image

Duvor

(Columbidae)

Bergsduva (eller stadsduva som den vanligtvis kallas) är vår vanligaste duva. Den är från början en skogsfågel men har på senare år börjat häcka också inne i städerna, där den skapar problem. De börjar häcka tidigt och redan i april kan man se dem para sig.

I skogen lever också en annan duva, skogsduvan, men den är ganska sällsynt. Den kan man känna igen på att den inte har någon vit fläck på halsen som ringduvan har.


Bergsduvan är den största av de europeiska duvarterna med en kroppslängd uppemot 45 centimeter. Vingspannet varierar mellan cirka 65 och 80 cm och fågelns vikt uppskattas till ca ett halvt kilo. Fjäderdräkten är mest grå (ljusare över ryggen) med grönblåskimmrande inslag, främst på huvud och nacke. Stjärt och vingar har tydliga svarta markeringar och bröstet är rosafärgat övergående i ljusgrått på undersidan. Vidare har den vita fläckar på halsens sidor och vita tvärband på vingöversidan som väl syns i flykten.


Könen är lika till storlek och utseende, men unga individer har större rosa inslag i dräkten och saknar vita halsfläckar vilka vanligen uppträder gradvis från och med sjätte levnadsmånaden.
Bergduvan förekommer i hela Europa utom på Island och i de nordligaste delarna av Ryssland och Skandinavien. Den europeiska populationen bedöms bestå av mellan 18 och 34 miljoner individer.
 

Bergsduvan häckar numera i princip alla miljöer inom utbredningsområdet. Skog, parker, trädgårdar och även hus och industrier har kommit att tjäna som häckplatser.
En kull består normalt av två ägg. De ruvas av båda föräldrarna i 15-19 dagar och ungarna är normalt flygfärdiga efter 21-28 dygn. Ofta får bergsduvan minst två kullar under sin häckningsperiod, men ibland kan paret få upp till fem; antalet kullar beror främst på födotillgång. Bergsduvan har sin normala äggläggningstid från 21 april till 18 juni.
 

Bergsduvan lever vanligen runt tre år, men kan ibland bli ända upp till 13 år.
 

Bergsduvan är en social fågel och ses ofta i större flockar när den inte häckar. Bergsduvan är växtätare och lever nästan uteslutande av frön, bär, skott och knoppar, men även andra späda växtdelar ingår i dieten. Ibland livnär den sig också av maskar och snäckor och vintertid utgör bok och ekollon en populär föda. I städerna kan födan ibland bestå av bröd.


I allmänhet söker bergduvan föda i flock på öppna fält och åkrar. Vintertid är det inte ovanligt att smärre flockar eller ensamma individer besöker fågelbord och andra matningsplatser.